Historien om Yngve Stoor
Det sägs att man kan höra längtan i en ton.
För en hel generation svenskar var den tonen ett glissando på en stålsträngad gitarr.
Under decennier då utlandsresor var en lyx förunnat ett fåtal, och då den stora världen kändes både skrämmande och oåtkomlig, var Yngve Stoor vår reseledare.
Han sålde inte bara skivor; han sålde drömmar förpackade i 78-varvare och glättiga konvolut.
Själv satte han ord på fenomenet i en intervju med Dagens Nyheters Oscar Hedlund 1980, då han blickade tillbaka på de gyllene åren och sammanfattade sitt osannolika genombrott:
– Det var krig. Sverige var kallt. Vi var isolerade. Folk behövde längta bort någonstans. Jag fick dem att längta till Söderhavet.
Resan mot de azurblå vattnen började dock långt ifrån någon palmstrand. Hans Yngve Stoor föddes 1912 i Främby, Stora Kopparberg utanför Falun. Uppväxten präglades av de hårda tider som rådde i början av seklet. Yngve var en av 12 syskon, och i ett hem där resurserna var knappa krävdes sammanhållning för att överleva.
I sina memoarer tecknar han ett ömsint och beundrande porträtt av sin mor – den starka gestalt som med outtröttlig energi lyckades hålla ihop den stora barnaskaran och se till att de undslapp den värsta svälten.
Ödet i Sumpan
Efter en tid i Norge, där familjen sökt lyckan och där Yngve fann musiken via baptistkyrkans gemenskap, återvände de till Sverige. Han lärde sig grunderna på mandolin och fiol, instrument som krävde disciplin och känsla. Familjen bosatte sig så småningom i Sundbyberg, i vad som närmast kan beskrivas som en nödbostad. Det var i dessa enkla kvarter, under det glada men fattiga 20-talet, som den första gnistan tändes.
En kväll på en av Sundbybergs biografer mötte Yngve det han själv senare kallade ”ödet”. På den tiden var biograferna inte bara en plats för film, utan även för levande underhållning. Innan stumfilmen började klev en man upp på scenen i strålkastarljuset. Han var klädd i oklanderligt vitt med ett lysande rött skärp om midjan. I händerna höll han ett instrument som inte liknade något Yngve tidigare sett: en gitarr som spelades liggande och frambringade toner som tycktes sväva.
Den vitklädde mannen var troligen pionjären Rolf Ljunggren. När de första vibrerande, sjungande tonerna fyllde biosalongen lade den unge Yngve fiolen åt sidan för gott. Han var trollbunden. Han skulle bli Hawaiigitarrens mästare, kosta vad det kosta ville.
Från brevbärare till tonträff
Under 1920-talet hade revykungen Ernst Rolf introducerat hawaiimusik i sina storslagna uppsättningar, vilket krattat manegen för genren i Sverige. Men det var Yngve som tog musiken ut ur de fina salongerna och gjorde den till var mans egendom. Han började som brevbärare på posten, ett tryggt yrke i det unga folkhemmet, men i takt med att hans ”Hawaiikvintett” blev alltmer populär, hamnade poststämplarna och läderportföljen allt längre i bakgrunden.
Hans trogna hustru Viola har vittnat om de tekniska utmaningarna i början:
— När han började hade han bara en vanlig gitarr, som han höjde upp strängarna på. Han brukade säga att Hawaiigitarr var svårt att lära sig för det är ett ögonmåttsinstrument. Det finns inga bestämda lägen för tonerna.
Det var ett hantverk som krävde absolut tonträff och en känsla för instrumentets själ. Yngve skivdebuterade 1933 med stenkakan ”Min Hula”, som blev startskottet för en närmast industriell produktion av musik. Hundratals inspelningar följde på etiketter som Sonora och Cupol, innan han startade sitt eget bolag, Lani.
När gruppen blev godkänd av Radiotjänst 1934 förändrades allt. Radion var tidens största massmedium, och ett framträdande där innebar rikskändisskap. Från 1936 rensade Yngve ut allt annat från repertoaren; det var Hawaii-toner för hela slanten.
Kompade Taube
Strax efter krigsslutet 1945 kom så utgivningen som mer än någon annan definierat minnet av Yngve Stoor. ”Sjömansjul på Hawaii”, även känd som "Jag en ensam sjöman är" eller "Det är julkväll på Hawaii", med text av Helge Roundquist (under signaturen "Miguel Torres") och musik av Yngve Stoor. Sista versen är en evig klassiker i många svenska jular än idag: ”Det är julkväll på Hawaii/Från dess blomstermängda kaj/Längtar jag hem till vinter och snö.”
1958 spelade han in vad som troligen är hans näst mest populära låt, versionen av ”Två solröda segel”.
Även de stora kulturella giganterna lade märke till fenomenet Stoor. Evert Taube, som alltid haft en förkärlek för det exotiska, bestämde sig långt senare för att sjunga klassikern ”Yaaka Hula Hickey Dula” i radio. Han insisterade på att Yngve Stoor skulle kompa honom. Taube var noga med att Yngve skulle få ett ordentligt arvode, men byråkratins kvarnar malde annorlunda. Efter allt arbete med arrangemang och repetitioner återstod bara en futtig femtiolapp i lön. Men för Yngve var det musikaliska mötet med nationalskalden en upplevelse som inte kunde mätas i pengar.
En annan gigant som uppmärksammat Stoor är Povel Ramel i låten ”Naturbarn”.
50 resor till Söderhavet
En av de mest spännande sidohistorierna handlar om kopplingen till Hagströms fabrik i Älvdalen. Leif Frisk, son till föreståndaren vid Falufabriken, har berättat att det var Yngve som kläckte idén om en serietillverkad "lap steel"-gitarr. Det skulle i så fall innebära att Stoor var delaktig i skapandet av Sveriges allra första elgitarrmodell.
Vid Dalarnas Museum är man dock mer källkritiska. Trots att de har prototypen i sina samlingar skriver de på sociala medier: ”Det finns tyvärr inga bevis för att Yngve Stoor skulle ha påverkat Hagströms beslut...” Men även om bevisen saknas, är bilden av den innovative dalkarlen som moderniserar sitt instrument för att nå ut till massorna en viktig del av hans eftermäle.
Trots framgångarna var kritikerna inte alltid nådiga. Man skämtade elakt om att han sjöng om öar han aldrig sett. Men Yngve lät sig inte nedslås. Han var en flitig elev; han sparade sina turnépengar och studerade de polynesiska språken och kulturerna på djupet. Vid årsskiftet 1949–50 bar det äntligen av på den första av omkring femtio resor till Söderhavet.
Här förvandlades underhållaren till en seriös forskare. Han dokumenterade originalmusik, översatte texter och blev så respekterad att han i Honolulu Press stora bokverk om övärldens musik förärades hela nitton sidor. Författaren Anderz Harning konstaterade förvånat under sina resor i krönikor i Aftonbladet att Stoors inspelningar spelades mer frekvent på de lokala radiostationerna i Söderhavet än hemma i den svenska riksradion. Från den femte resan blev hustrun Viola hans ständiga reskamrat på äventyren till Fiji, Tonga och Samoa.
Gästspel på Ritz
Hemma i Sverige var det dock folkparkerna som var hans sanna hemvist. Det finns knappt en scen i landet som inte gästats av de vitklädda musikanterna. Yngve Stoor förblev populär genom skiftande musikmoden. Han sa dock i den nämnda intervju i Dagens Nyheter 1980 att intresset i viss mån svalnade efter popmusikens intåg på 1960-talet. Hans scener blev mindre, men ändå beständiga. Och han var mer ihågkommen än många trodde. Strax före sin död 1985 gjorde han ett bejublat gästspel på den trendiga klubben Ritz i Stockholm. Där, inför en ny generation av unga ”coola” stadsmänniskor, visade han att hans musik ägde en tidlös kvalitet som skar rakt igenom tidens ironiska filter.
Yngve Stoor somnade in 1985, men hans röst lever vidare. Låtar som ”Sjömansjul på Hawaii” har blivit en oumbärlig del av den svenska folksjälen. Han var en tidig företrädare för det vi idag kallar världsmusik, men framför allt var han eskapismens mästare.
I dag vilar han på Västberga begravningsplats i Älvsjö. För den som vill hedra hans minne finns en vacker plats i närheten av den södra utgången. Om man står där och lyssnar noga, medan tågen susar förbi på rälsen intill, kan man nästan ana ett svagt eko av en glidande gitarrton – en hälsning från en tid då världen var större, kallare och i desperat behov av lite värme från Söderhavet.
Text: Lars Nylin, september 2026